Indirekt objekt, prepositionsrektion och kvarlevande former
IKrister ær fyrst i laghum warum þa ær cristna var oc allir cristnir konongær
Äldre Västgötalagen, Kristnu balkær
Dativen är det kasus som håller sig längst och tydligast i fornsvenskan, framför allt i pluralis, där ändelsen -um är svår att förväxla med något annat. I laghandskrifterna bärs den upp av prepositionerna och av det indirekta objektet.
- Kasus
- Dativ
- Ordklass
- Substantiv
- Period
- Äldre fsv. 1225—1375
- Belägg
- Laghandskrifter, urkunder
Krister ær fyrst i laghum warum
Äldre VästgötalagenPrepositionen i står här med dativ och anger befintlighet: i lagarna våra. Både substantivet laghum och det possessiva warum bär dativändelsen -um, vilket är regel — attributet kongruerar med huvudordet i kasus, numerus och genus.1 Skulle prepositionen ange riktning in i något skulle ackusativ ha stått i stället.
Land skal mæþ laghum byggias
Upplandslagen, företaletSamma ändelse, men här efter mæþ i instrumental betydelse: med lagar skall land byggas. Att -um håller sig så väl i pluralis beror på att ändelsen är stavelsebärande och betonad nog för att inte reduceras lika snabbt som singularis -i.
| Kasus | Singularis | Pluralis |
|---|---|---|
| Nominativ | fiskær | fiskar |
| Genitiv | fisks | fiska |
| Dativ | fiski | fiskum |
| Ackusativ | fisk | fiska |
Utan preposition markerar dativen mottagaren vid verb som giva, sighia och gælda. Ordföljden är fri nog att mottagaren kan stå både före och efter det direkta objektet, och det är då kasusändelsen — inte platsen i satsen — som avgör tolkningen.2
- Typiska prepositioner
- i, a, af, mæþ, at, undir
- Säkraste kännetecken
- -um i pluralis
- Vanlig förväxling
- genitiv pluralis -a